Diktatorsroman

Diktatorsroman är en genre i latinamerikansk litteratur som i romanform skildrar diktatorskapet. Diktatorsromanen behandlar teman som makt och auktoritet och utspelar sig ofta i historisk tid.

Den första och stilbildande diktatorsromanen var argentinaren Domingo Sarmientos Vida de Juan Facunda Quiroga: civilazión y barbarie (1845). Miguel Ángel Asturias Presidenten (El Señor Presidente, 1946) var den första i raden av moderna latinamerikanska diktatorsromaner som under den latinamerikanska boomen fick efterföljare som kubanen Alejo Carpentiers Metoden (El recurso del método, 1974), paraguayanen Augusto Roa Bastos Jag, den högste (Yo, el Supremo, 1974) och colombianen Gabriel García Márquez Patriarkens höst (El otoño del patriarca, 1975).[1] En diktatorsroman från senare tid som anses vara en av de främsta i genren[2] är Mario Vargas Llosas Bockfesten (La fiesta del chivo, 2000).

Diktatorsromaner

Källor

  1. ^ Cullhed, Anders (1993). ”Den spanskamerikanska litteraturen”. Solens flykt. Bonniers. sid. 238. ISBN 91-0-055613-0 
  2. ^ Knut Ahnlund. ”Vargas Llosa rannsakar världens tillstånd”. Svenska Dagbladet 8 december 2001. http://www.svd.se/kultur/understrecket/vargas-llosa-rannsakar-varldens-tillstand_5468021.svd. 
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.